.

Mamman är splittrad.

För mig är det a och o att barnen får växa upp med djur för att lära sig hur man umgås med djur. Det är i min värld nästan lika viktigt som att man lär sig hur man umgås med andra människor. Nästan.
MEN mitt intresse för hund och katt har nästan dött sen vi fick barnen. Tiden finns inte och engagemanget finns inte riktigt heller. Pappan har länge tyckt att vi skulle kunna vara utan djur ett par år medan barnen är små. Jag är emot förslaget. Men vad göra när varken orken eller tiden finns?
När allt bara flyter på så är känns det riktigt bra. Men så dyker nånting upp. En eller flera dyra resor till veterinären. En fodervärd som krånglar. Då är det nära att jag ger upp. Att jag känner för att sälja bort katterna och lägga min uppfödning på is en period.

Bianca vår älskade lilla Amstaffa-tjej kommer vi aldrig att omplacera. Hon är det underbaraste som gått på fyra ben på alla sätt och vis. Hon är 7½ år gammal och opererades förra våren för juvertumörer. Nåt som vi inte kommer att utsätta henne för igen. Hon var riktigt dålig i 2 veckor efter operationen och fick tömmas ett par ggr på blod och sårvätska som samlades innanför ärret där de sytt ihop henne. Vi var tveksamma till att hon skulle hämta sig psykiskt då hon helt ville avskärma sig från oss. Men hon återhämtade sig och är nästan samma goa Amstaffa-tjej som innan operationen. Hon har blivit väldigt rädd om magen. Dock upptäckte jag häromveckan en knöl (tumör) som sitter ganska ytligt och långt bak på den sida som hon opererad. Upptäckte idag att hon på vissa ställen runt och på operationsärret blivit helt lila. Som en stor lila fläck. Ska ringa vetten om det imorgon. När vi var i fjällen svullnade plötsligt hennes haka upp och den svullnaden går upp och ner hela tiden. Tvättar henne med klorhexidinshampo varje dag då vetten inte vill skriva ut antibiotika till hudproblem längre. Funkar inte alls! :-( Vet inte hur länge vi kan ha vår bästast Bink kvar och efter henne kommer det inte att komma in nån ny hund på ganska många år tror jag.

Katterna då... Vi har ju Pinnen här hemma. Och Pinnen är okomplicerad och trevlig på alla sätt och vis. Hon är snäll och lättsam. Gör behoven där hon ska och pratar lite men inte så det stör. Så har vi tre katter ute på foder. Keiko har egentligen gjort sitt men fodervärdarna har godkännt att jag tar en kull till på henne. <3
Zelda eller Paddan som jag kallar henne bor även hon hos finfina fodervärdar och tanken är att hon ska ha en kull innan hon ska kastreras och tillfalla fodervärdarna.
Osså har vi Mega. Mega Mega Mega. Han är ett ganska stort problem tyvärr. Skitläcker katt som är alldeles för social för sitt eget bästa! Han är så på att tom den mest kattvänliga människa blir trött på honom. Han pratar (skriker) ofta och högt och nu har han visst även börjat kissa inne. Tanken är att han ska få para Keiko och Pinnen eller Zelda... men Megas fodervärdar orkar inte ha honom hemma när han är som han är. :-( Och Pappan i detta huset vill inte släppa in honom här alls. DILEMMA! Parningar kan tidigast ske efter sommaren... och dit känns det just nu vääääldigt långt. En del av mig vill bara låta kastrera honom och ge bort honom till den som vill ha honom, men avelsdelen i mig känner att det är en stor skam om han inte får lämna en endaste kull efter sig så läcker som han är. Men då måste han genomgå tester för ca 2500 kr och som det ser ut nu är det ingen utifrån som är intresserad av att para med honom. DILEMMA! Som småbarnsförälder har man ju inte hur mycket pengar som helst heller.

Snacka om splittrad.
En av testerna ska utföras på onsdag är det tänkt. 1500 kr. Innan dess måste jag ha tagit nåt beslut.

Nån som är sugen på två cornishar? Till avel eller sällskap. Tillsammans eller var för sig.