.

Som överskriften lyder.
Tiden räcker just nu inte riktigt till. Inte till att blogga.
Och jag får dåligt samvete. För jag gillar ju bloggen.

Det händer saker. Många saker.
Den sak som just nu präglar mitt liv mest är att Bianca, vår bästa bästa Amstaffatjej, lever på lånad tid.
Hennes immunförsvar håller på att ge vika för cancern som sprider sig i hennes kropp. Jag vill inte.
Tanken på att hon snart inte ska finnas här hemma känns katastrofal. Jag gråter. Varje dag. Försöker finna styrkan inom mig att ringa till veterinären. Beställa en tid. Jag vill inte. Men jag vet att jag kommer att göra det. För hennes skull. Tänker på allt hon gett oss. Mig. Och fortfarande ger.

I övrigt har Noah slutat med blöja helt på dagarna nu.
Han är inte på långa vägar så trotsig som han var på försommaren.
 

Iris säger ATTE... och ingen vet vad det kan vara. Hon säger även da-da-da-da.
Är inne i nån jobbig separations-fas och har svårt att släppa mig.

Chrille har semester och han jobbar numera här hemma. Han fixar och donar.

Själv har jag ont. I hjärtat och i nacken. Försöker hålla undan här hemma och att vara på gott humör. Det är inte alltid så lätt. Nåt utav det.

PAUSA.
Jag känner det.
Det får bli att pausa.
Återkommer i höst.
Ni som har instagram kan adda mig om ni vill: fraggelfia.

 

Över och ut.

 

Idag var vi på mysigt dop i kyrkan.
Det var Henny, min kusindotter som döptes.
Fint dop och gott fika! ;-)

 

 

Dessvärre satt jag inge vidare bra till + att jag fotade med Hennys mamma och pappas kamera och min egen så bilderna blev inte vad jag hade hoppats.

Det är ungefär vad det går ut på för våra barn just nu.
Iris tränar, tränar och tränar lite till. Står rätt stadigt och släpper ibland båda händerna för att dunsa ner på blöjan efter nån liten sekund. Hon klättrar där helst hon hittar nåt att klättra på.

  
Hon har absolut kommit in i en separationsfas där hon börja upptäcka att jag och hon inte lever i symbios. Hon protesterar högt när jag sätter ner henne på golvet. Gåstolen har vi förkastat. Hon skrek direkt vi satte ner henne där. Hon vaknar flera ggr varje natt och skriker panikartat. Lillgumman våran.

 

Noah den lille spjuvern. Han vill bada. Bada, bada, bada. Förståeligt. Det är både kul och mysigt. Men det lämpar sig kanske inte riktigt alltid. Tex när det regnar eller vi är påväg bort på nåt äventyr.


Pappa och Noah i poolen <3

Det är såååå skönt att pappan fick semester mitt i värsta treårstrotsen!
Den är så gott osm bortblåst nu nämligen. Vi har fått tillbaka vår goa, trevliga kille om än det kommer lite trots nu och då.Mer sällan än ofta.

Igår var vi i djurparken i Lycksele tillsammans med Moster L, Morbror S och Kusin Alfred.
Hade en supertrevlig heldag och tom bilfärden på 34 mil ToR gick utan större problem.
Efter djurparken kikade vi in på Dollarstore där Noah fick köpa sig ett paraply (som han har längtat!) och 2 ljudböcker med tillhörande böcker. Ni vet såna som plingar när man ska vända blad. Alfred köpte en gräsklippare. Båda grabbarna hade fått en semesterpeng av mormor och morfar.

 

I morse när vi vaknade sken solen från klar himmel och termometern visade dryga 20 grader.
Vi prioriterade bort djurparksbeök och sköt det till imorgon. Istället har vi varit ute i solen och badat, prommenixat och badat lite till. Alfie och Moster L kom och badadde med oss. Grannarna badade med oss oxå. Trevligt!


Alfie the kanalfie simmar själv i poolen (ok, med hjälp av puffarna då)


Iris dryga 8 månader och Bianca snart 8 år. Bästa tjejerna i familjen! <3

 

  
vä: I undersöker tuben med solskyddssmorsel
hö: Charmigast i byn! Lätt!!! :-P


Så glad. Alltid.


Noah tyckte oxå att det var skönt i skuggan

 

Nu natt. Imorgon hoppas vi att Djurparken blir av!

Sommaren är här. Med besked.
I förrgår hade vi 27-28 grader och klar blå himmel.
Dagen spenderades vid poolen. Äntligen.

Igår har vi haft en lugn och skön dag.
Bara varit familjen. Solat och badat. Qualitytime för oss alla fyra.
På kvällen var vi i Gumboda Hamn hos L, S och Alfie. Blev bjudna på jättegod mat.
Osså imponerade Noah genom att först våga gå nästan ända fram till hönorna och sen genom att faktiskt rida på mosters häst Shamir!

 

Och idag gör vi massa stök här hemma. Plockar undan. Klipper gräs. Stryker. Tvättar. Sånt där lagom kul.
Men regnet hänger i luften och det är ca 20 grader varmt så man får passa på för när solen kommer åter vill vi ju vara ute.

 

Imorgon är planen att åka till Djurparken i Lycksele.
Kommer nog att se på vargarna med lite andra ögon denna gången.
Lovar att ta med kameran och bjuda på en bilduppdatering.

Vad är det som händer?!
Iris blev 8 månader igår.
STOPP!!! Bara en liten stund.

Det sägs att vi har en kamphund.
Hon är något helt annat. Hon är en underbar familjehund som älskar att vara med oss. Tex.
Bianca är alltid så fullt medveten om vad som händer i huset och även utanför det. Hon är aktiv och hittar på bus när vi är ute. Inne är hon en riktig soffpotatis. Kring barnen är hon lugn och stabil.
Glad. Alltid.
Burdus. Javisst.
Självsäker. Till tusen.
Smidig. När hon vill det.
Nyfiken. På det mesta.
Orädd. Japp.
Mamman valde ras med hjärtat. Något jag aldrig kommer att ångra! ALDRIG. Bianca är lite som jag. Vi har många gånger samma sätt. Något som kanske inte alltid är till fördel för oss. Men såna är vi. Något som inte alltid är så bra är att vi båda har lite för lite tid mellan tanke och handling. Osså gillar vi inte alltid alla andra tikar. Men de vi tycker om älskar vi till fullo. Ofta visar Bianca det aningen mer tydligt än vad jag gör... Bra eller dåligt?! Jag vet inte.

Noah får parkera sina skotrar på Biancas rygg när hon ligger i sin biabädd.
Iris får gräva i Biancas mat medan Bianca äter.
Det finns inget människoelakt i vår hund. Hon är den sista som skulle göra en människa illa med vilja. Hon avgudar oss och litar på oss i alla lägen. Vår underbara hund Bianca.

Hon har ljuvertumörer. Hon börjar bli grå om nosen. Om ett halvår fyller hon åtta år.
Och jag kommer ihåg dagen hon föddes. Som om den var igår. Ensammen valp med en mamma (nästan lika underbar som B) med för svaga värkar så föddes Bianca på Vännäs Veterinärstation med akut Kejsarsnitt. Vi satt där och väntade och höll tummarna för att detta "lilla" (hon var egentligen gigantisk!) liv de sett på röntgen och UL skulle komma ut levande. Det gjorde hon. Tjock och stor och redan då med en vilja av stål. Vår förstfödda. Hund. Med ett hjärta av guld och en vilja av stål!

 

Husse har börjat prata om hundfria år medan barnen är små. För mig känns det inte fullt så fritt. För mig gör tanken ont. Ont för att Binken faktiskt kommer att lämna oss en dag. Ont för att jag vill att mina barn ska växa upp med lyckan av en hund. Minst en. Och jag. Som haft hund så länge nu. Skulle det vara ett bra liv om jag inte hade hund? Men jag ska orka oxå. Det känns som att jag kommer att vilja ha en ny Amstaff den dagen Bianca lämnar oss för ett bättre liv i hundhimlen. Jag vet vem jag vill ha henne ifrån. En röd tik med vita tecken. Inte det snyggaste som kan frambringas i just den kullen, utan den som charmar oss mest. Ingen utställningshund utan en familjemedlem. Men först ska Bianca få leva ut. Tror jag. Hon hade absolut varit den bästa av uppfostrare för en liten valpis med. Hm. Hm. Hm.

Nej, bäst att sluta drömma. Finns en viss risk att jag drömmer mig iväg lite väl långt annars...